Kongo ser dig!?

Vi bestämde oss för att sälja 740′n då den inte gick igenom besiktningen. De första samtalen var inte lovande faktiskt, kände som igen lite av Roberts förvarningar om “blocket-folk” i samtalen man fick.

Först ringde nån Lycksele-bo och undrade lite, var som lite halvt intresserad, men hörde aldrig av sig igen. Dagen efter ringde en ganska ung kille från Timrå och frågade väldigt mycket, jag resonerade som att han var väldigt sugen på bilen, han hade planerat att ta sig upp med lastbil och verkade riktigt intresserad. Dagen efter då han skulle komma upp så hade han inte hört av sig. Han sade kvällen innan att han skulle fara vid åtta på morgonen och ta sig fram till halv ett, ett någon gång, men ringde inte förän vid tre och sa att han skulle fara “Nu”.

Vi tänkte att vi skulle fara och handla en sista gång med bilen, så vi åkte till maxi när vi slutat jobba och handlade lite, mest i ren panik för att det var sista dagen med bilen. När vi kom hem somnade jag på soffan efter en mättande hög med kroppkakor, när jag vaknade var klockan åtta på kvällen så vi surfade ivrigt efter bilar och letade och klickade medans vi väntade på att killen skulle höra av sig. Klockan tio fick jag nog och ringde och frågade var han var någonstans. Då visade det sig att  han inte ens farit utan ångrat sig och ansåg sig inte ha de få tusenlappar som vi begärt. Ok, jag är väl inte helt politiskt korrekt alltid, men denna gång lyckades jag ganska bra att hålla mig ifrån svordomar och könsord utan sa bara att ifall han ångrade sig så fick han ringa igen. Jag tyckte det var ganska storsint av mig, men vafan, man kan ju ändå ringa, det måste ju ändå varit några timmar sedan han bestämde sig att inte fara. Näe, Timrå-folket har tappat på min skala nu.

Idag ringde iallafall en kille till och undrade lite om volvon och jag som var lite halvirriterad från gårdagen var lite bitsk i början, men efter en stund märkte jag ändå att han var ganska intresserad iallafall. Han ville minsann komma förbi samma dag, då han redan hade ärende till “stan”. Efter lite stök med att hitta en bra tid som passade oss båda och tanten som tagit bilen till jobbet just denna dag av alla dagar. För att göra en lång historia lite längre så var han precis den typ av ungdom som skulle kunna tänka sig en 740 som inte gått igenom besiktningen, keps så långt bak att den borde egentligen ramla av, stor snus inlaggd under ännu större överläpp, arbetarbyxor med många fickor och knäskydd, osv osv. Han ville köra den en sväng och ganska omgående noterade han det härliga gnället från det trasiga styrservot, men annars så var det ju inga direkta överraskningar, försökte själv mest berätta allt dåligt jag kunde komma på om den så han iallafall inte skulle få så många överraskningar senare någon gång. Efter ett tag sa han: “Du kan ta och lugna ner dig, jag vill ha bilen.”

Vi gick upp i lägenheten och satte oss ner och skrev lite papper och han betalade och såg nöjd ut. Det var vi också, vi hade ju faktiskt sålt bilen för det dubbla vi betalade för den när vi köpte den, plus att vi slapp skrota eller laga den innan besiktningen. En till fördel är att Theresa är bra mycket mer sugen på köpa ny bil nu än tidigare, det är iochförsig jag också…här är iallafall en bild på åbäket, vår första bil, vår 740.